SVD kultur
05-02-19
Ålund angriper det vackra genom klottret
Måleri
Martin Ålund
Galleri Engström, Karlaplan 9A
T o m 27 februari
Den förr så skönmålande Martin Ålund med sina skimrande gråtonade landskap har i senaste serien Hållfasthetslära gått till attack på duken med - en kulspetspenna! Han har klottrat figurer över oljefärgen: små nakna gubbar med rumpan bar eller förälskade och kåta tonåringar som klänger på varandra. Det har blivit fler människor och mer handling i hans senare målningar jämfört med de tidigare folktomma norrländska landskapen. Målningarna har inga titlar och det finns ingen utställningstext som ger några ingångar. Bilderna skall tala för sig själva, menar konstnären som ändock medger att de har en personlig innebörd. Fast vilken vill han låta vara hemlig.
Det hela handlar, som jag ser det, om relationer mellan människor i drömska återblickar och ögonblicksminnen. Hållfasthetslära betyder i korthet läran om vad olika material står pall för vid olika typer av belastning, och material inkluderar uppenbart även människor. Sköra, sårbara människor, starka tillsammans. Vad pallar en människa för egentligen? När brister hon? Martin Ålund är en mästare på det som är svårmodigt vackert. Landskap, mörka skogspartier och natthimlar, ljus som reflekteras i gnistrande snö, skymning. Nu angriper han det vackra genom klottret och skapar en motsättning mellan skönhet och fulhet, mästerlighet och tafatthet och för in en berättelse på ytskiktet av det måleriska bildrummets grumliga djup. Det verkar vara minnen av en barndom som Martin Ålund vill gestalta. Det har inte så stor betydelse vems barndom det är, utan det handlar mer om hur minnesbilder tar plats i våra medvetanden. Hur klara och exakta de kan vara i ett töcken av glömska.
Det finns en lekfullhet i kompositionen av de enskilda målningarna som jag saknar i utställningen som helhet. Jag funderar på om de hänger för tätt i det ena rummet, men kommer fram till att de snarast hänger för mycket på rad. Varför inte våga lite djärvare grepp? Placera en målning i taket och en i knähöjd, det skulle vara kongenialt med Ålunds eget uppbrutna perspektiv.
ANNA BRODOW