DAGENS NYHETER
98-04-03
Romantisk betong
Galleri Engström
Martin Ålund
Böcklin i betongförorten. Låter inte detta som en märklig kombination? Men i Martin Ålunds måleri möts faktiskt dessa motsatser. En romantisk hållning genomsyrad av melankoli paras med ett vardagsnära perspektiv på en oglamorös förortsverklighet. Ålunds måleri uppvisar, förutom den Böcklinska fin de siècle-stämningen, dessutom en ödesmättad tystnad och stillhet. Detta, plus en återhållsamhet i färgen, för tankarna till Hammershøi, samtidigt som den ibland silverdisiga gråskalan får mig att associera till Corot.
Martin Ålunds utställning "Dungen" på Galleri Engström är med andra ord väl förankrad i historien och traditionen. Ändå är den bara delvis traditionell. Flera trådar knyter hans målningar till en samtida konsthorisont. Till att börja med glappet mellan bildspråk och motiv. Samtidigt som måleriet förlorat sin särställning har ett helt fält av nya möjligheter öppnat sig. Nyskapande behöver inte handla om ett nytt språk, stil eller ism. Det nya kan i stället ligga i sättet att kombinera eller legera skilda, redan existerande impulser. I Martin Ålunds fall rör det sig främst om sammanlödningen av en vardaglig motivkrets - förknippad med social realism - med ett bildspråk inspirerat av själfull romantik. Ibland också om ett figurativt språk infiltrerat av abstraktion.
Detta glapp mellan språk och motiv fungerar vidare som en dekonstruktiv, dubbelsidig spegel. En spegel som å ena sidan får romantikens traditionella ointresse för vardagsverkligheten att framträda och som å andra sidan underminerar schablonen om förorten som själlös och trist. Från mötet mellan Böcklin och betongförorten går ingendera oförändrad. Den förre alldagliggörs, den senare besjälas.
I Ålunds måleri finns slutligen en mycket tidstypisk förkärlek för gränszoner. Hans romantiska landskap utspelar sig mellan stad och land, natur och kultur. Ödsliga parker, tomma lekplatser och anonyma höghus inbäddade i disig grönska är de huvudsakliga motiven. Människan lyser helt med sin frånvaro. Målningarnas melankoliska och diffusa tomhet utgör deras stämningsmässiga innehåll. Ingenting händer och just denna händelselöshet försätter bilderna i ett tillstånd av försjunkenhet och väntan. Vad döljer sig i dessa dungar? Ju närmare vi försöker komma gåtans lösning, desto mer löses landskapet upp i ett silvrigt töcken.
LARS O ERICSSON