KATALOG; Martin Ålund Skimmer
2001
Skimmer
Ett nedtonat ljus. Blekt, blygt. Men jag ser så många händelser. Hur ljuset i det svaga får större spelrum. Färgen aktiveras inåt. Vibratot får en tidsaxel. Plötsligt börjar målningen röra på sig; mer och mer. Jag dras in i ett skeende ju mer jag tittar. Det bleka
försiktiga var bara skimärt.
Skimmer. Skimmer; som bländverk fast subtilt. Det enkla och anspråkslösa visar sig rymma bråddjup. Ett hisnande lugn...
Martin Ålund
Hur kan man uppfatta ordet ”skimmer”? Som ett glimmande sken, som skiftning och avskuggning, som glimt eller flimmer, som svagt och dallrande ljus eller helt enkelt som en antydan? Alla dessa omskrivningar kan helt uppenbart tillskrivas Martin Ålunds senaste arbeten.
Som synes rör det sig här om landskapsmåleri, en genre som ibland anses vara förknippad med vissa risker. Måleriets beskaffenhet och syfte har problematiserats åtskilliga gånger de senaste decennierna, och kanske just landskapsmålningar har förknippats med en otidsenlig och teoretiskt naiv konstnärlig hållning som klamrar sig fast vid föreställningen om bilden som ett neutralt fönster mot yttervärlden. Hur det än må vara med den saken, i Martins fall kan detta knappast hävdas.
I själva verket ger hans landskap snarare upphov till inre reflektioner och känslostämningar än att de återger yttre förhållanden. Grundformerna är relativt enkla, men icke desto mindre svårtydbara. Vi ser dova och mörkt hållna skogslandskap, ljusa ytor som kan vara insjöar eller dimbankar, horisonter, himlens rymd... Mänskliga spår lyser med sin från-varo. Tankarna leds till norrländska skogar, präglade av ensamhet och vidsträckthet. Men inom detta visuella raster ryms åtskilliga tänkbara läsmöjligheter. Bilderna är oskarpa och undflyende, som om de befann sig i synfältets periferi. Reflexmässigt söker betraktaren fokusera blicken, identifiera former och detaljer. Dessa försök är dock förgäves; motiven undandrar sig en konkretiserande fixering.
Stämningen är gåtfull, mystisk. Vi vet inte vad som döljer sig i de dunkla skogspartierna, vad som kan hända i nästa ögonblick. Och element som avviker från våra invanda scheman av skogslandskap bidrar till att förstärka outgrundlig-heten. Vad är det för egendomliga och gåtfulla skepnader som skymtar i bakgrunden, under ytan, vid horisonten? Inga förklaringar ges, inte ens specifika titlar ger oss någon vägledning.
Det finns en oroande storslagenhet i Martins bildvärld som i viss mån påminner om romantikens landskapsmåleri. Kanske begreppet ”det sublima” är tillämpbart i detta sammanhang, dvs. upplevelsen av någonting som såväl obehagligt som lustskapande. Naturen uppfattas som skrämmande i sin ogripbarhet, men samtidigt som fängslande, vördnadsbjudande och fascinerande. Människan är ett intet i jämförelse med naturen, och i Martins bilder inte ens existerande.
Betraktar man målningarna på nära håll – vilket rekommenderas – upplöses formernas förmenta homogenitet och ger vika för färgskiftningar, vibrationer, delikata nyanser. Så småningom uppenbaras en väv av färger som successivt ökar i komplexitet, och perceptionsakten får i det närmaste ett meditativt djup. Kan man egentligen bättre än Martin själv – som här ovan – beskriva den visuella mångtydighet och dynamik som genomsyrar hans arbeten? Onekligen föreligger här en påtaglig medvetenhet och känslighet, ett allvar som berör och leder till eftertanke.
MICHAEL RANTA