Katalog Martin Ålund Never Never Land
2009
Om att bevittna något obestämbart
Det händer ibland att jag fastnar stirrande framför kastrullen med mjölk till min tilltänkta latte, som kokar över. Det blir ett skal av vitt som reser sig, går hål i, ändrar färg, reser sig igen, veckar sig, gulnar och blir mörkt. Så kan jag stå tills en nyktrare del i mig säger att den kastrullen bör diskas nu. Det jag då nyss upplevt är ett stycke måleri som vardagen kan vara full av, om man vill se det så.
När jag ser Martin Ålunds måleri tänker jag på min mjölkkastrull och de färg- och materialsensationer han laborerar med. Det ger mig en ingång till hans användande av slumpen och ständigt föränderliga improvisationer som tar gestalt på duken. Det handlar om seendet såsom när jag tittar på himlen och molnen som i en magisk teater ständigt förändras och där jag ser att den blå färgen inte är blå utan orangeblålila med rosa inslag. Jag kan på liknande sätt titta länge i hans målningar för att upptäcka nya föränderliga saker och kombinationer. Ofta bara en horisont som inte går att bestämma i djup och där oskärpan i flera av målningarna förstärker färgen och materialiteten; sprickor, rinningar, uttorkningar och penseldrag. Detaljer gödslar han inte med. Uppstår det detaljer eller figurer så är de ofta öppna för tolkning. Jag kan känna av ett starkt sökande; ett slags osäkert måleri i all erfarenhet och säkert handlag. Som om Ålund vill förvåna både mig och sig själv.
Det jag gillar mest är melankolin och den monumentala envetenheten. Det är på något sätt samma värld han målar men från olika håll. Man pratar ibland om inre landskap eller bilder. Det skulle man enkelt kunna säga om dessa mer eller mindre abstrakta målningar och samtidigt referera till hundratals andra målare. Men jag tycker ofta att metaforen »inre landskap« blir för enkel. Ålunds måleri är snarare poetiskt. Landskapet som motiv uppfattar jag mer som en utgångspunkt.
Denna konsekventa värld, med så tydliga kopplingar till romantik typ Caspar David Friedrich, Arnold Böcklin och för all del även J.M.W. Turner, är speciell och drömsk i sin bestämdhet och upprepning. Det är ett slags arkaisk bildvärd. Allt är ofta svindlande vackert i sin gråhet eller utsuddning. Det knyter också ihop Ålunds tidigare måleri som var mer figurativt och postmodernt, ofta med förortsmiljöer i ett slags italienskt renässansmåleri. Dessa hans senaste målningar är mindre intresserade av samtidstolkningar av konst och måleri utan mer intresserade av psykoanalys och naturfenomen gestaltande känslomässiga tillstånd. Det finns en stark rörelse framåt i hans måleri och något befriande föränderligt. Jag tänker på texter om fotografi, om att bevittna något, om att stå inför något jag inte riktigt vet vad jag ser. Jag letar inombords och i det letandet är jag medskapande och kreativ. Obestämdheten ger många möjligheter till tolkning. Bildens punktum, varifrån allt utgår – den punkt som behövs för att alla andra delar skall bli logiska och få bilden att fungera, har ett slags dolt fokus.
Ibland roar jag mig med att se på äldre klassiskt måleri och finner mig ofta försjunken stirrande på en detalj, en drapering av vecken i kläderna eller en del av himlen i en italiensk målning. Att stanna upp i en sådan detalj kan också vara ett sätt att komma bort från en alltför belastad helhet.
I Martin Ålunds måleri känner jag ofta att han valt den detaljen åt mig; koncentrerad.
Roland Persson, konstnär